Hampa – ett hållbart alternativ?

herb-2915337_1920Hampa beskrivs ofta som miljövänligt och ekologiskt och jag har vid flera tillfällen hört människor förespråka att all textil borde tillverkas av hampa. Och hampa är, sett till materialval, ett bättre alternativ än bomull och syntet men ändå svårt att hitta kläder av i handeln. Här reder jag ut varför.

Hampa är egentligen ett samlingsnamn för en familj växter som innefattar en massa olika sorter med lite olika egenskaper. Mest känd är de sorter som innehåller narkotiska substanser, men det är alltså inte samma sort som lämpar sig att göra textil av. Hampaväxter är tåliga och kan växa i de flesta klimatzoner, även här i nordiskt klimat. Och hampa till textiler har använts i flera tusen år, de äldsta fynden av hampaodling (för textil) i Sverige är från första århundradet efter Kristus.

Men idag odlas det lite hampa i Sverige, faktiskt bara på 51 hektar (ungefär 73 fotbollsplaner) och det är mestadels till biobränsle. Det har flera orsaker, en är att odling av all hampa förbjöds 1974. Även om förbudet slutade gälla 2003 så är det för den saken skull inte bara att sätta igång och odla sin hampa, du måste ha godkännande från Jordbruksverket först. Idag går det alltså (med lite byråkrati) att odla hampa för textiltillverkning. Men på samma sätt som det inte är lönsamt att odla spånadslin, så är det svårt att få till en lönsam produktion av hampa till textilier. Hampan ska ju konkurrera med billig syntet och subventionerad bomull och det säger sig självt att om vi inte tycker att en tröja eller en handduk ska kosta mer än några tior så blir det svårt.

Men hampa är ett bra material ur flera synvinklar. Det kan växa i många klimatzoner (till skillnad från bomull), det är en gröda som växer fort, inte kräver så mycket gödsel och bekämpningsmedel och det är en lång fiber som ger ett hållbart tyg. Så absolut – hampa är ett bra textilt alternativ. Och eftersom hampa innehåller stor mängd cellulosa, 32-38 procent (barrträd cirka 40 procent), skulle det också kunna vara ett alternativ i viskosproduktion (min egen analys).

Sedan finns det också den aspekten att vi inte testat att odla hampa (eller lin) på samma sätt och i samma mängder som bomull. Bomull odlas ofta som monokultur, alltså det odlas bara bomull år efter år, och jorden mår inte bra av det eftersom olika grödor tillför och suger ur olika ämnen ur marken. Och om vi skulle odla hampa på samma sätt så kanske det skulle visa sig att det också var skadligt för miljö och människor?

hampa lin

Hampa eller lin? Jag minns inte, och kan nu inte avgöra vilket det är. Inte ens genom bränntest. 

Hampa är för övrigt väldigt likt lin i strukturen, så när det grävts ut textilier från bronsåldern är det omöjligt att avgöra om det är av hampa eller lin. Men eftersom de historiska beläggen för att det odlats lin är starkare och äldre, än de för hampa, så antas det att textilierna varit av lin. Rent teoretiskt kan kläder från bronsåldern dock ha varit av hampa, för även där finns det ju gamla fynd

 

Det går att tillverka schysst viskos

lumber-1246545_1920Nu ska jag prata om viskos igen. Alltså tyg som tillverkas av cellulosa. Och jag har skrivit om det förut, flera gånger. Senast när jag ville belysa det faktum att svensk skog fraktas till Asien för att där omvandlas till textil och hur den tillverkningen är allt annat än ren.

För att omvandla trä till mjukt och skönt tyg krävs det en hel massa olika kemikalier, en del farliga för miljö och människor. Men det betyder inte att viskosproduktion behöver vara skadligt, det är det som är det kluriga med kemikalietunga industrier, det handlar så mycket om hur dessa kemikalier tas omhand, i vilka system och hur starkt skydd de som arbetar har.
Skärmavbild 2018-01-23 kl. 14.47.31Nästan all viskosproduktion sker i Asien och där är det generellt sämre ställt med miljö- och arbetsskydd än i Europa. Men det betyder inte att viskosproduktionen där behöver vara smutsig, fastän den är det idag. Det går att tillverka viskos i bra system utan större fara för människor och miljö men då behöver många av viskosbruken ställa om. Och det gör mig glad att se att världens näst största viskostillverkare Lenzig vill göra de förändringar som krävs för att viskos ska bli ett relativt hållbart materialval. Changing Markets har nämligen tagit fram en vägledning för att nå en hållbar viskosproduktion och Lenzig är beredda att följa den.

Och även om det inte många dagar sedan jag ifrågasatte H&M:s dåliga löner och arbetsvillkor ska jag nu lyfta något bra de gjort.

Flera stora klädproducenter som exempelvis H&M och Zara har nämligen skrivit på vägledningen om hur en hållbar viskosproduktion ska uppnås och lovar att inte köpa viskos från industrier som inte sköter sig. Vi får se hur det går med det, men det är definitivt ett steg i rätt riktning. Så för en gångs skull säger jag heja H&M, och menar det.

Men hur var det då med den svenska skogen? Jo, den exporteras till Asien och blir tyg hos världens största viskostillverkare Aditya Birla Group. De vill trots flera rapporter och händelser som visar på oegentligheter i produktionen inte kännas vid att det finns problem med deras viskosproduktion. Så den svenska skogen fortsätter smutsa ner indiska floder och det ser inte ut att det blir någon ändring på det inom den närmaste framtiden.

PS: Viskosen från Aditya Birla Groups heter Liva. Den tänker i alla fall inte jag köpa.

 

 

Svensk skog förgiftar floder i Indien

viskosSvensk skog omvandlas till viskos i Asien. Vi i Sverige är ganska bra på att omvandla skog till massa (pappers- eller dissolvmassa) och processen dit är relativt ren. Men när den ångermanländska granen ska bli ett mjuk och fint tyg så sker det i Asien under helt andra arbets- och miljöförhållanden. Ofta under missförhållanden vi aldrig skulle acceptera på en arbetsplats i Sverige och med utsläpp direkt i floder på ett sätt som skulle få ministrar och befolkning att gå i taket här. Men nu är det ju på andra sidan jorden, så vilket ansvar har vi för att våra granar och tallar förgiftar hela byar och gör att bebisar föds med missbildningar?

Miljöpåverkan vid viskostillverkning
Viskos är ett krångligt material att reda ut miljöpåverkan på. Viskos görs av cellulosa, och vilken cellulosa som helst kan fungera – gran från Bollstabruk, bambu från Japan, rester av apelsin efter juicetillverkning, allt funkar. Men för att det ska kunna bli textil ska det omvandlas i en så kallad viskosprocess och den kräver stora mängder kemikalier, i snitt 5,5 kilo för ett kilo viskostyg.

Nu är ju inte kemikalier per automatik illa. Det beror på vilka kemikalier som används och framför allt hur de används. I traditionell viskosprocess används en hel del otrevliga ämnen där framförallt lösningsmedlet koldisulfid utmärker sig. Koldisulfid är ett flyktigt lösningsmedel som är mycket farligt vid inandning (lösningsmedel generellt är inte särskilt bra för hjärnan). Och människor som arbetar på viskosbruk runt om i världen har drabbats av neurologiska skador och psykiska besvär exempelvis hallucinationer. Även reproduktionsskador och missbildningar kan härledas till de kemikalier som används vid viskostillverkning. Med det inte sagt att alla som arbetar med viskos kommer att bli galna, i alla fall inte om de arbetar i ett land med stark arbetsmiljölagstiftning och bra miljölagar. Eftersom det är en kemikalietung industri handlar det nämligen om HUR dessa kemikalier används och hanteras. Om processen är sluten och de farliga kemikalierna tas om hand i slutna system och återanvänds kan det vara helt okej för både arbetarna och miljön. Sådana system finns och det forskas på ännu bättre system (bland annat här i Sverige).

Viskos idag och igår
Men hur var det nu med granen från Bollstabruk, vad händer med den och varför ska den halva vägen runt jorden för att bli till tyg?

I Sverige har vi haft viskostillverkning från 1918 och den hade sin storhetstid under 1960-talet. Sedan blev det olönsamt och den sista fabriken lades ned 2004 (men då hade det inte, vad jag förstår, tillverkats viskos på många år). Produktionen har istället flyttat till andra sidan jorden. Under 1920-60-talet drogs också de svenska viskosfabrikerna med stora arbetsmiljöproblem, problem som nu återfinns på andra sidan jorden. För övrigt så tillverkas 87 % av all världens viskos i Kina, Indien och Indonesien. Och en så stor del som 70 % av världens viskos tillverkas av tio bolag.

Efterfrågan på textila material ökar, samtidigt är det svårt att odla mer bomull ur både miljö- och utrymmesperspektiv. Även om syntetmaterialen ökar är det också problematisk eftersom det kräver olja, så textilindustrin söker efter nya material. Och även om viskos inte är nytt (den första textilen av cellulosa kom redan under slutet av 1800-talet, då kallades det konstsilke) så spås cellulosabaserade material (så kallade regenatfibrer) öka mycket under de kommande åren.

Och den svenska skogsnäringen jublar över den nya efterfrågan. För vem sjutton vill tillverka tidningar och reklamblad nu för tiden? Nu finns det nya möjligheter att sälja den svenska skogen till något annat och det låter ju så bra och miljövänligt – kalsonger från den svenska skogen osv… Fast riktigt sant är det ju inte eftersom själva tyget inte tillverkas här och inte plaggen heller.

Svensk skog blir till viskos i Indien
Det svenska skogsbolaget Domsjö, eller svenska är de faktiskt inte längre, levererar stora mängder dissolvingmassa till Indien där den omvandlas till viskos. De är faktiskt en av de största leverantörerna av dissolvingmassa till Aditya Birla Group, som är världens största producenter av viskos. Att Domsjö levererar till just dem är inte konstigt då Domsjö sedan 2011 faktiskt ägs av koncernen Aditya Birla Group. Ett jätteföretag som även tillverkar kemikalierna som används inom viskosproduktionen.

2017 släpptes en rapport, där tio viskosbruk i Asien undersöktes, två av fabrikerna ägs av Aditya. Rapporten visar på oegentligheter på alla fabriker; det låg viskosspill utmed flodbäddarna, arbetare tvättade textilier direkt i floden, avlopp direkt ut i floderna, människor föds med missbildningar osv. Och det är alltså här granen från Bollstabruk blir till tyg, på bekostnad av Indiens floder och människor.

Hur agerar företagen bakom viskosen?
Men vad säger då Aditya Birla Group och de andra stora viskostillverkarna om rapporten? Jo, en av viskostillverkarna, Lenzig, vidtog faktist åtgärder när rapporten landade i deras knä. Exakt vad de gjort har jag personligen inte koll på men i min kommunikation med rapportskrivarna har de uttryckt att Lenzig visar vilja och vidtagit åtgärder för att komma till rätta med miljö- och arbetsvidriga förhållanden. Bra så, viskosproduktion har möjlighet att vara ganska bra även på andra sidan jorden.

Men riktigt så reagerade inte Aditya Birla Group. De hävdar istället att det är fel i rapporten och att deras produktion är ren och inte riskerar hälsan hos de som arbetar eller bor nära fabrikerna. Men det är inte bara rapporten som visat på problemen vid viskostillverkningen hos Adity Birla Group, även lokala medier har uppmärksammat utsläpp, missbildningar och dödsfall vid fabrikerna. Samtidigt släpps det ut rent vatten i Moälven, och Domsjö skriver fint om den friskvård som deras anställda här i Sverige har. Och jag unnar verkligen de som arbetar på fabriker bra friskvård, men kontrasten mot hur de som arbetar med samma material har det på andra sidan jorden blir extrem.

Vi förgiftar de indiska floderna tillsammans
Historien om granen från Bollstabruk tar inte slut här. Den fortsätter faktiskt hela vägen in i de svenska riksdagen. För den svenska staten, alltså vi, äger en del av Aditya Birla Group. Vi har alltså ett aktieinnehav i denna jättekoncern. Så du, jag och din farmor är faktiskt med och förgiftar de indiska floderna.

Råd och Rön har i senaste numret skrivit mer om den här härvan läs gärna det också.