Svensk skog förgiftar floder i Indien

viskosSvensk skog omvandlas till viskos i Asien. Vi i Sverige är ganska bra på att omvandla skog till massa (pappers- eller dissolvmassa) och processen dit är relativt ren. Men när den ångermanländska granen ska bli ett mjuk och fint tyg så sker det i Asien under helt andra arbets- och miljöförhållanden. Ofta under missförhållanden vi aldrig skulle acceptera på en arbetsplats i Sverige och med utsläpp direkt i floder på ett sätt som skulle få ministrar och befolkning att gå i taket här. Men nu är det ju på andra sidan jorden, så vilket ansvar har vi för att våra granar och tallar förgiftar hela byar och gör att bebisar föds med missbildningar?

Miljöpåverkan vid viskostillverkning
Viskos är ett krångligt material att reda ut miljöpåverkan på. Viskos görs av cellulosa, och vilken cellulosa som helst kan fungera – gran från Bollstabruk, bambu från Japan, rester av apelsin efter juicetillverkning, allt funkar. Men för att det ska kunna bli textil ska det omvandlas i en så kallad viskosprocess och den kräver stora mängder kemikalier, i snitt 5,5 kilo för ett kilo viskostyg.

Nu är ju inte kemikalier per automatik illa. Det beror på vilka kemikalier som används och framför allt hur de används. I traditionell viskosprocess används en hel del otrevliga ämnen där framförallt lösningsmedlet koldisulfid utmärker sig. Koldisulfid är ett flyktigt lösningsmedel som är mycket farligt vid inandning (lösningsmedel generellt är inte särskilt bra för hjärnan). Och människor som arbetar på viskosbruk runt om i världen har drabbats av neurologiska skador och psykiska besvär exempelvis hallucinationer. Även reproduktionsskador och missbildningar kan härledas till de kemikalier som används vid viskostillverkning. Med det inte sagt att alla som arbetar med viskos kommer att bli galna, i alla fall inte om de arbetar i ett land med stark arbetsmiljölagstiftning och bra miljölagar. Eftersom det är en kemikalietung industri handlar det nämligen om HUR dessa kemikalier används och hanteras. Om processen är sluten och de farliga kemikalierna tas om hand i slutna system och återanvänds kan det vara helt okej för både arbetarna och miljön. Sådana system finns och det forskas på ännu bättre system (bland annat här i Sverige).

Viskos idag och igår
Men hur var det nu med granen från Bollstabruk, vad händer med den och varför ska den halva vägen runt jorden för att bli till tyg?

I Sverige har vi haft viskostillverkning från 1918 och den hade sin storhetstid under 1960-talet. Sedan blev det olönsamt och den sista fabriken lades ned 2004 (men då hade det inte, vad jag förstår, tillverkats viskos på många år). Produktionen har istället flyttat till andra sidan jorden. Under 1920-60-talet drogs också de svenska viskosfabrikerna med stora arbetsmiljöproblem, problem som nu återfinns på andra sidan jorden. För övrigt så tillverkas 87 % av all världens viskos i Kina, Indien och Indonesien. Och en så stor del som 70 % av världens viskos tillverkas av tio bolag.

Efterfrågan på textila material ökar, samtidigt är det svårt att odla mer bomull ur både miljö- och utrymmesperspektiv. Även om syntetmaterialen ökar är det också problematisk eftersom det kräver olja, så textilindustrin söker efter nya material. Och även om viskos inte är nytt (den första textilen av cellulosa kom redan under slutet av 1800-talet, då kallades det konstsilke) så spås cellulosabaserade material (så kallade regenatfibrer) öka mycket under de kommande åren.

Och den svenska skogsnäringen jublar över den nya efterfrågan. För vem sjutton vill tillverka tidningar och reklamblad nu för tiden? Nu finns det nya möjligheter att sälja den svenska skogen till något annat och det låter ju så bra och miljövänligt – kalsonger från den svenska skogen osv… Fast riktigt sant är det ju inte eftersom själva tyget inte tillverkas här och inte plaggen heller.

Svensk skog blir till viskos i Indien
Det svenska skogsbolaget Domsjö, eller svenska är de faktiskt inte längre, levererar stora mängder dissolvingmassa till Indien där den omvandlas till viskos. De är faktiskt en av de största leverantörerna av dissolvingmassa till Aditya Birla Group, som är världens största producenter av viskos. Att Domsjö levererar till just dem är inte konstigt då Domsjö sedan 2011 faktiskt ägs av koncernen Aditya Birla Group. Ett jätteföretag som även tillverkar kemikalierna som används inom viskosproduktionen.

2017 släpptes en rapport, där tio viskosbruk i Asien undersöktes, två av fabrikerna ägs av Aditya. Rapporten visar på oegentligheter på alla fabriker; det låg viskosspill utmed flodbäddarna, arbetare tvättade textilier direkt i floden, avlopp direkt ut i floderna, människor föds med missbildningar osv. Och det är alltså här granen från Bollstabruk blir till tyg, på bekostnad av Indiens floder och människor.

Hur agerar företagen bakom viskosen?
Men vad säger då Aditya Birla Group och de andra stora viskostillverkarna om rapporten? Jo, en av viskostillverkarna, Lenzig, vidtog faktist åtgärder när rapporten landade i deras knä. Exakt vad de gjort har jag personligen inte koll på men i min kommunikation med rapportskrivarna har de uttryckt att Lenzig visar vilja och vidtagit åtgärder för att komma till rätta med miljö- och arbetsvidriga förhållanden. Bra så, viskosproduktion har möjlighet att vara ganska bra även på andra sidan jorden.

Men riktigt så reagerade inte Aditya Birla Group. De hävdar istället att det är fel i rapporten och att deras produktion är ren och inte riskerar hälsan hos de som arbetar eller bor nära fabrikerna. Men det är inte bara rapporten som visat på problemen vid viskostillverkningen hos Adity Birla Group, även lokala medier har uppmärksammat utsläpp, missbildningar och dödsfall vid fabrikerna. Samtidigt släpps det ut rent vatten i Moälven, och Domsjö skriver fint om den friskvård som deras anställda här i Sverige har. Och jag unnar verkligen de som arbetar på fabriker bra friskvård, men kontrasten mot hur de som arbetar med samma material har det på andra sidan jorden blir extrem.

Vi förgiftar de indiska floderna tillsammans
Historien om granen från Bollstabruk tar inte slut här. Den fortsätter faktiskt hela vägen in i de svenska riksdagen. För den svenska staten, alltså vi, äger en del av Aditya Birla Group. Vi har alltså ett aktieinnehav i denna jättekoncern. Så du, jag och din farmor är faktiskt med och förgiftar de indiska floderna.

Råd och Rön har i senaste numret skrivit mer om den här härvan läs gärna det också.

Vad är väl angora? Mjukt, gosigt och alldeles, alldeles vidrigt.

Kanin angoraDet finns få saker som är mjukare än en angorakanin och således även ullen från dem. Men ull från angorakaniner är inte oproblematiskt. Strax innan jul fick jag ett mail från en kvinna som starkt ifrågasatte att vi som organisation, alltså Sveriges Konsumenter påstod att angora inte bara var varmt och gosigt utan även helt okej att använda ur ett djurrättsperspektiv. Det är något vi inte påstått och jag fick lov att eftersöka hur den typen av information (utan vår vetskap) hade spridits. Det visade sig att reklamutskicket Uppslaget, som går ut till närmare tre miljoner hushåll i Sverige, i sitt redaktionella innehåll skrivit om angora och använt oss som källa.

En skribent för Uppslaget hade alltså skrivit om vår text om angora från hemsidan, sedan hade den som korrekturläst ytterligare skrivit om och kortat ned texten så att budskapet blev förvrängt. En slags viskningslek med andra ord.

Och så här galet blev resultatet:
Skärmavbild 2018-01-16 kl. 12.49.27

Men hur är det då med angora?
Att angoraull är väldigt mjukt, gosigt och varmt är oomtvistligt, men hur ullen tas från kaninerna kan variera. Under 2013 blev det mycket uppmärksammat när det visade sig att ullen från angorakaniner, särskilt på de kinesiska farmarna, rycktes från djuren. Detta för att det går fortare än att försiktigt klippa kaninerna och för att ullen blir maximalt lång. Det är självklart mycket smärtsamt och inget annat än djurplågeri. Exakt hur det ser ut idag går inte att säga, då det mig veterligen inte finns några nya undersökningar, men jag skulle inte köpa angoraull där jag inte vet ursprung.

Och som exempel så certifierar GOTS, som är den största textila märkningen, inte angora sedan 2010 eftersom de då ansåg att det inte fanns någon angora som uppfyllde kriterierna för att bli certifierade enligt deras standarder.

Det betyder inte att all produktion av angora är dålig, det finns småproducenter som tar väl hand om sina kaniner och klipper dem omsorgsfullt. Den största producent av angoragarn jag känner till i Sverige är Angoragarnet och om jag skulle vilja ha garn av angora skulle jag vända mig till dem, även om det finns andra små producenter med koll på hur kaninerna behandlats.
garn angora

Jag är glad att kvinnan hörde av sig till oss och påpekade att det stod fel. Jag är mindre glad över att vår text förvridits och att vi stått som avsändare för något som kanske gör att folk tror att angoraull generellt är bra, för det kan vi absolut inte säga. Jag är också mindre glad över att redaktören för Uppslaget inte hade någon lust att dementera felaktigheterna de skrivit. Men det visar också på hur lätt information kan förvanskas, och hur lätt det blir fel även om ingen haft för avsikt att sprida felaktigheter. Värt att tänka på även i andra sammanhang.

Nyårsspaning

celebrate-1835387_1920Det är svårt att sia om framtiden men så här i början av året tänker jag ändå göra ett försök. Så under 2018 tror jag följande kommer att hända inom textilområdet?

  • Återvinningen av textilier kommer att gå ännu ett steg framåt. Men jag tror inte att vi kommer att nå längre än till några testkollektioner i 100 procent återvunnet material.
  • Det kommer ett politiskt beslut på hur vi ska handskas med textilt avfall. (Det trodde jag skulle ske redan 2017).
  • De mikroplaster som lossnar från våra textilier vid tvätt kommer att få mer uppmärksamhet och tvättmaskinstillverkare kommer att ta fram maskiner med mikroplastuppsamling.
  • Fler företag kommer att få upp ögonen för vilken resurs den svenska ullen är och ta in svensk ull i sin produktion.
  • Redan 2013 lovade H&M att de som arbetade hos deras viktigaste leverantörer skulle ha levnadslön. Så vi väntar med spänning på om H&M kommer att infria det fem år gamla löftet. De behöver lägga på ett kol om det ska gå (milt uttryckt).

Och det här med löften är ju svårt för en vill ju inte riskera att likt H&M stå där med ett löfte som kommer att bli trixigt att införliva. Så jag brukar strunta i nyårslöften. Men i år har jag gjort ett undantag. Jag har som ambition att äta ute mer. Och med äta ute menar jag utomhus. Alltså fler picknickar och utflykter om så bara i vår egen trädgård. Sedan tänker jag också lära mig fler svampar (2017 lärde jag mig flera riskor) och några lavar och mossor på det.
Äta ute