Vem har gjort din tröja?

whomademyclothesIdag är det fem år sedan fabrikskomplexet Rana Plaza i Dhaka kollapsade. Rana Plaza var en jättefabrik som bland annat innehöll flera sömnadsfabriker. I raset dog minst 1100 människor och cirka 2500 människor skadades. Siffran över exakt hur många som dog varierar något och säger en del om hur lågt människorna som arbetade där värderas och hur dålig koll det var på fabriken. Och trots att komplexet innefattade även kontorslokaler så var det nästan uteslutande textilarbetare som dog.

Redan dagen innan kollapsen syntes stora sprickor i fasaden på det åtta våningar höga huset och många som arbetade i lokalerna uppfattade byggnaden som osäker. Flera arbetare ville då inte gå in i lokalerna för att arbeta men de som arbetade inom textilindustrin hotades med uppsägning och repressalier om de inte tog upp arbetet. Och en pressad fattig människa som riskerar att förlora sitt jobb och sin inkomst är beredd att riskera sitt liv för att få behålla sitt jobb, och det var det som hände, de riskerade och i många fall förlorade sina liv för att få behålla jobbet.

I fabriken tillverkades kläder till stora kända klädmärken som Benetton, Mango, Primark med flera. Och det är så det ligger till idag, de stora kedjorna äger (i princip) inte sina egna fabriker utan arbetet är utlagt på den fabrik som kan leverera till billigast peng. Och är det stora sprickor i fasaden ska ordern ändå vara klar i tid.

Raset i Dhaka har fått konsekvenser. Inte så stora som jag skulle önska, men det har faktiskt satt textilarbetarna i Bangladesh utsatthet på kartan. Efter raset drevs en uppgörelse igenom där stora modeföretag under fem år förband sig att göra arbetsmiljöförbättringar och låta fackliga representanter vara med vid inspektioner. Det avtalet går ut nu och det är dags att förnya dessa (ganska små) åtagandena, men det vill inte alla som skrev på i första läget. Tryck här för att få en lista över de företag som skrivit på förlängningen. Andra som inte skrivit på är Gekås Ullared * och Intersport (MQ skrev inte på för fem år sedan heller). Att människor ska kunna arbeta i byggnader som inte riskerar att rasa, för att stommarna inte klarar av tunga textilmaskiner, är i alla fall vad jag tycker det minsta vi kan begära av våra företag.

Rana Plaza katastrofen uppmärksammas också varje år av Fashion revolution som uppmuntrar alla att fråga det klädmärke de bär vem som tillverkat plagget under hashtaggen #whomademyclothes

Det är en jättebra aktion, men egentligen helt absurt att vi ska behöva fråga efter det. Och som jag skrivit om tidigare, ett plagg har inte bara en tillverkare och ett ursprungsland. Det är många händer och många länder och dålig transparens

*Efter påtryckningar har Gekås skrivit på. Och det är en jättebra nyhet! Heja alla som hörde av sig och puttade Gekås i rätt riktning. Och heja Gekås som nu är på väg åt rätt håll. 

När tvätten luktar illa – våga tvätta fel

washing-machine-380834_1920Tror att det är fler än jag som jagas av kläder som luktar surt när de lyfts ur tvättmaskinen. Och vill veta hur den där träningströjan eller den älskade t-shirten ska få en okej lukt igen.

Ibland kan det vara så att det är tvättmaskinen som luktar illa och då kan du få bukt med det genom att rengöra din maskin men det problemet har inte jag. Det är specifika plagg som alltid luktar illa. Så jag gjorde ett helt ovetenskapligt test där jag tog fem plagg som luktade riktigt sunkigt, två jackor i polyester och två t-shirtar i bomull och försökte rädda dem. Och som ni ser på bajsarna så luktade alla riktigt illa när de kom fuktiga ur tvättmaskinen. De två skaljackorna luktade faktiskt så illa att det vara direkt pinsamt att springa i dem – även i skogen.
Tvätten luktar illa
Rekommenderad tvättemperatur för alla plagg var 40 grader. Jag testade att tvätta nummer ett och fyra varmare än rekommenderat och nummer två och tre i ättikabad. I ättikabadet hade jag cirka 0,5 deciliter ättika i ungerfär 5-6 liter vatten, det går nog bra med lite mindre ättika.

Resultat:
skaljacka1Jackan består av 100 procent polyester.
Jag tvättade jackan i först 60 grader. Den luktade då okej. Efter en användning började den lukta illa, men inte lika illa som utgångsläget. Efter ännu en användning var den tillbaka i utgångslägelukt.
Då tvättade jag den i 90 grader. Efter det klarade den flera användningar i rad utan tvätt. Och började inte lukta illa.
Luktar fortfarande efter flera användningar okej.

 

 

skaljacka2Jackan består av 100 procent polyester.
Jag lade jackan (när den var ren och torr) i ett vattenbad med ättika. Där fick den ligga i cirka en timme. Sedan sköljde jag den.
Efter det luktade den svagt av ättika. Vid användning luktade den svag spya (inte så fräscht men bättre än innan). Den klarade flera användningar i rad utan att börja lukta illa.
Luktar efter många användningar och några tvättar (ej efter varje löptur) fortfarande bra (inte längre spya), går till och med att gå in i den lokala mataffären efter springrunda utan att skämmas ihjäl.

 

t-shirt,världen

Tröjan består av 100 procent bomull och har ett plasttryck.
Jag lade tröjan i ett vattenbad med ättika (när den var ren och torr). Där fick den ligga cirka en timme. Sköljdes sedan.
Luktade ingen ättika men fortfarande svagt unket.
Efter två användningar och två tvättar luktar den illa igen – nästan lika illa som tidigare.

 

 

 

t-shirt,bilder

Tröjan består av 100 procent bomull och har ett plasttryck.
Tvättade tröjan i 60 grader (trycket höll, skönt) men tröjan luktade fortfarande illa.
Tvättade tröjan i 90 grader (trycket höll, men inget jag rekommenderar varje tvätt). Luktade nu bra.
Klarade sedan flera användningar och tvättar (i 40 grader) utan att börja lukta illa. Efter ett tiotal användningar luktar den illa igen.

 

Sammanfattning:

De två jackorna i syntet ska helst inte tvättas för varmt eftersom syntetmaterial (som är plast) inte mår bra av för höga gradtal. Alternativet för jacka nummer ett var, om den inte åtgärdades, sophinken och därför var det värt att tvätta den alldeles för varmt. Och det fungerade, jackan är nu brukbar. Att lägga i vattenbad med ättika innebär ingen risk för kläderna och även det fungerade bra på jacka nummer två. Så i fortsättningen blir det regelbundna ättikabad (eller en skvätt ättika i maskinen) för mina äckligaste träningskläder. Och kanske även kombinationen tvätta för varmt och lite ättika.
Båda jackorna används nu igen!

Rena bomullsplagg är inga som helst problem att tvätta i 60 eller 90 grader. De rekommenderade tvättemperaturerna hos mina två bomullsplagg handlar om att de har tryck som kan skadas vid för hög temperatur.
När det gällde bomullsplaggen så fungerade ett högt gradtal bättre mot dålig lukt än ättika för mig. Då t-shirtarna jag tvättade för varmt har affektionsvärde (för min man) så kommer jag inte att tvätta dem i för höga gradtal, med hänsyn till trycken, igen.

Slutligen – det är bättre att testa att tvätta sina grejer ”fel” än att sluta använda dem för att de luktar illa. För ibland kan det rädda ett plagg. Och att förlänga livet på sina plagg är det bästa vi kan göra ur ett miljöperspektiv.

P.S. Det är klurigt det här med tvätttemperaturer. Nya maskiner tvättar sällan i 60 grader även om det står det på programmet. I bästa fall kommer maskinen upp i 60 grader ett kort ögonblick (enligt Råd och Rön nr 3, 2018). Så om du tycker att din gamla maskin tvättade renare så är det mycket troligt. Mitt ovetenskapliga test är gjort med en ganska gammal tvättmaskin. 

Vad händer med kläderna vi lämnar till återvinning?

återvinnakläderDet är inte helt självklart vad som händer med gamla paltor vi lämnar in till välgörenhetsorganisationer eller till butikskedjor. Det är ju lätt att få intrycket att det kommer att bli en ny tröja av din gamla. Men det är nästan aldrig sant. Det är nämligen så lite som 1-2 procent av allt insamlat som blir nya textilfibrer och alltså kan bli nya kläder. För någon vecka sedan försökte Plånboken i P1 bena ut var våra gamla tröjor tar vägen. Inslaget där även jag medverkar, finns att lyssna på 29 minuter in i programmet.

För ungefär ett och ett halvt år sedan gick jag genom vad de vanligaste inlämningsplatserna för gamla kläder gjorde av sina grejer. Jag kollade både välgörenhetsorganisationer och klädkedjor. Och vad jag kom fram till då stämmer någorlunda fortfarande. Men det är väldigt svårt att få reda på vad som händer med grejerna efter de gått till sortering utomlands och vid min senaste koll så visade det sig att det företag (SOEX) som tar emot grejer för sortering från såväl, H&M, Hemtex, KappAhl och Röda Korset har utökat sin sortering till att även ske i Förenade Arabemiraten. Tidigare sorterades allt i Tyskland men nu finns det alltså en stor sortering även utanför EU. Det är ju nödvändigtvis inte illa men Förenade Arabemiraten är allt annat än en demokrati.

Men vad händer då med de kläder vi lämnar in? Väljer du att lämna till Myrorna (som samlar in mest i Sverige) så kommer det kanske att sorteras i Sverige (ungefär hälften sorteras här) och resten sorteras utomlands. Myrorna är de som har bäst koll på sina siffror och de uppger att de säljer 11 procent av insamlade kläder här i Sverige, resten skickar de utomlands för försäljning. Vill du kolla mer exakt vad Myrorna gör kan du kolla deras hållbarhetsrapport. Den ger inte svar på alla frågor men i alla fall en del.

Om du lämnar in till Röda Korset och Stadsmissionen så kommer det att sorteras här i Sverige. Det som Röda Korset bedömer inte kan säljas i Sverige exporteras till SOEX i Tyskland som sorterar det igen (kanske i Förenade Arabemiraten) och de kommer i sin tur att sälja ungefär 60 procent som second hand till tredje land, oftast Central Europa men även till afrikanska och asiatiska länder. Det som Stadsmissionen bedömer inte kan säljas här, kommer de att skicka med Myrorna för sortering i andra länder.

Av de grejer som inte säljs som second hand återvinns ungefär 35 procent. Men inte till nya textilfibrer utan främst till isolering och stoppning. Och det är ju mycket bättre än att det bränns, men det är ju inte nya paltor. Och alltså 1-2 procent återvinns till nya textila fibrer. En liten del av det insamlade materialet bränns också, det är främst mögliga grejer och kläder som bedöms innehålla farliga och hälsovådliga ämnen som vi inte vill ha in i återvinningsloopen.

Om du lämnar in grejer till H&M, KappAhl eller Hemtex så säljer de grejerna till SOEX som alltså sorterar i Tyskland och Förenade Arabemiraten. Ingen sortering sker här i Sverige och så lite som en procent kommer att bli nya kläder. Kläder du lämnar till Lindex kommer att sorteras och tas om hand av Myrorna som Lindex samarbetar med.

Vad som händer med de kläder som säljs utomlands och hur de påverkar världen råder det delade meningar om. Om ni som jag skulle orka läsa rapporten från Nordiska ministerrådet som försöker bena ut vad våra gamla kläder tar vägen och hur de påverkar skulle upptäcka att det är en komplex bild som framträder. Och att iden om hur våra second-hand kläder slår ut inhemsk produktion av kläder i Afrika inte riktigt stämmer. Eller jo, det kan mycket väl vara sant i vissa länder men det är ytterst förenklat och även typiskt att vi drar hela Afrika över en kam. Som om Afrika inte var en egen kontinent med 55 länder med olika förutsättningar.
africa-60570_1920Det rapporten visar är nämligen att second-handförsäljning av kläder från Europa har gynnat ekonomin i vissa länder och missgynnat andra. Flera länder har förbjudit import av second-handkläder och den inhemska produktionen har ändå avstannat. Och mycket talar för att det snarare är import av billiga nya kläder från Asien som konkurrerat ut inhemsk industri. Men rapporten visar också på att det är väldigt svårt att få reda på exakt var ens gamla tröja hamnar, att vägarna är låga och krångliga med många mellanhänder. Och att det behövs bättre kontroll och större transparens.

Men hur ska vi då tänka när vi står där framför våra överfulla garderober som behöver en utrensning? För det är ju bra att rensa ur garderoben för att få en överblick.

  1. Kolla i din bekantskapskrets om det är någon som vill ha/behöver dina utrensade kläder.
  2. Om det är kläder av hög kvalitet, sälj dem själv. Du kommer inte att bli rik men någon som verkligen vill ha dem kan köpa dem.
  3. Lämna kläderna till en välgörenhetsorganisation du litar på. Kanske vill du att de ska sortera i Sverige eller så gillar du det sociala arbetet de utför.
  4. Är det gammalt och trasigt (men rent) lämna det till en organisation eller klädkedja som tar emot sådant. För miljön är det bättre att det blir isolering än att det bränns.
  5. Sist det viktigaste. Fyll INTE det nya tomma utrymmet i garderoben med att köpa nytt.

Sedan behöver vi bli bättre på att handla second-hand här i Sverige. De flesta välgörenhetsorganisationer skulle gärna sälja allt de fick in här i Sverige, men det går i dagsläget inte.

 

 

Det går att tillverka schysst viskos

lumber-1246545_1920Nu ska jag prata om viskos igen. Alltså tyg som tillverkas av cellulosa. Och jag har skrivit om det förut, flera gånger. Senast när jag ville belysa det faktum att svensk skog fraktas till Asien för att där omvandlas till textil och hur den tillverkningen är allt annat än ren.

För att omvandla trä till mjukt och skönt tyg krävs det en hel massa olika kemikalier, en del farliga för miljö och människor. Men det betyder inte att viskosproduktion behöver vara skadligt, det är det som är det kluriga med kemikalietunga industrier, det handlar så mycket om hur dessa kemikalier tas omhand, i vilka system och hur starkt skydd de som arbetar har.
Skärmavbild 2018-01-23 kl. 14.47.31Nästan all viskosproduktion sker i Asien och där är det generellt sämre ställt med miljö- och arbetsskydd än i Europa. Men det betyder inte att viskosproduktionen där behöver vara smutsig, fastän den är det idag. Det går att tillverka viskos i bra system utan större fara för människor och miljö men då behöver många av viskosbruken ställa om. Och det gör mig glad att se att världens näst största viskostillverkare Lenzig vill göra de förändringar som krävs för att viskos ska bli ett relativt hållbart materialval. Changing Markets har nämligen tagit fram en vägledning för att nå en hållbar viskosproduktion och Lenzig är beredda att följa den.

Och även om det inte många dagar sedan jag ifrågasatte H&M:s dåliga löner och arbetsvillkor ska jag nu lyfta något bra de gjort.

Flera stora klädproducenter som exempelvis H&M och Zara har nämligen skrivit på vägledningen om hur en hållbar viskosproduktion ska uppnås och lovar att inte köpa viskos från industrier som inte sköter sig. Vi får se hur det går med det, men det är definitivt ett steg i rätt riktning. Så för en gångs skull säger jag heja H&M, och menar det.

Men hur var det då med den svenska skogen? Jo, den exporteras till Asien och blir tyg hos världens största viskostillverkare Aditya Birla Group. De vill trots flera rapporter och händelser som visar på oegentligheter i produktionen inte kännas vid att det finns problem med deras viskosproduktion. Så den svenska skogen fortsätter smutsa ner indiska floder och det ser inte ut att det blir någon ändring på det inom den närmaste framtiden.

PS: Viskosen från Aditya Birla Groups heter Liva. Den tänker i alla fall inte jag köpa.

 

 

Klädbranschen importerar ull – samtidigt som svensk ull bränns

FårUll har seglat upp som ett favoritmaterial framförallt inom outdoorbranschen. Men det är främst merinoull som används och det finns en idé om att merinoull är den enda ull som fungerar till kläder. Den ullen importeras eftersom det knappt finns några merinofår i Sverige. Men det finns jättefin annan ull i Sverige och olika ull passar till olika grejer. Och det är inte bara merinoull vi importerar, utan vi importerar även annan grövre ull, faktiskt lika mycket som vi slänger. För mycket av den svenska ullen slängs, så mycket som 75-80 procent. Och det känns ju lite onödigt. 

Egentligen är det konstigt att säga svensk ull som att det vore en sorts ull, för så är det inte. Det finns jättemånga olika fårraser i Sverige och all ull har olika egenskaper. Merinoull saluförs som mjukare och mindre stickig än annan ull. Hur stickig eller kliig ull är beskrivs i micron, alltså desto tunnare fibern är desto mjukare upplevs den och desto lägre microntal har den. Merinoull har lågt microntal – mellan 12 och 24 micron. Men det finns ull från svenska får som också har så låga microntal; finull och jämtlandsull till exempel. Och det ska tillläggas att både finull och jämtlandsull har högre glans än merinoull.

Men all svensk ull har inte så låga microntal och en del lämpar sig inte för underställ, men det är ju inte direkt bara underkläder som tillverkas av ull. Till tröjor, ytterplagg, mattor, filtar, täcken med mera är ull ett utmärkt material.

Men varför slänger vi då ungefär lika mycket ull som vi importerar? Det låter ju helt galet och kanske tänker några att det är för att vår ull är mycket sämre. Så är det inte. Däremot behövs det mer kunskap om hur fåren ska klippas för att ullen ska bli så bra som möjligt. Men det är ju så att en fårägare inte vill lägga ner en massa pengar på klippning om hen inte har chans att få tillbaka den summan. Och idag är det svårt. Några fårägare som har får med eftertraktad ull säljer lätt allt, men majoriteten behöver veta att de kan sälja sin ull och få betalt för den.

Därför behövs samarbeten där de som har förmåga att producera saker av svensk ull arbetar upp kontakter med fårägare, så att de redan innan klippning vet att deras ull kommer att bli såld. Och även de fårägare som har köttrasfår och andra sorter som inte är lika efterfrågade på marknaden behöver etablera kontakter för att även den ullen ska komma till användning.

Därför anordnade Sveriges Konsumenter och Svenska Fåravelsförbundet ett branschmöte under Fårfesten i Kil i början av månaden. Till Fårfesten i Kil kommer många fårägare och ullförädlare (tvätterier och spinnerier), men det saknas folk från svenska mode- och outdoorbranschen. Jag tror att det är hos dem vi måste börja, de behöver få upp ögonen för den svenska ullen, säga vad de vill ha och vad de skulle vara beredda att betala för det. För då kan fårägare se vad som efterfrågas och om det går att få avkastning för att ta hand om sin ull.

Under mötet så lanserades också ett ullbibliotek så att de som är intresserade av att arbeta med svensk ull kan få titta och klämma på olika sorter.
ullbibliotek
Jag hoppas att Filippa K och Röjk som var på branschmötet ser någon möjlighet att gå vidare med användning av svensk ull.

Vill du köpa ull och ylleprodukter från svenska får redan idag så kan du göra det från bland annat:

  • Filtmakeriet  – säljer ull, garn, vadd och stoppning av svensk ull
  • Åddeboull – säljer ull från svenska får
  • Ullcentrum – säljer ull, garn och en del kläder tillverkade av svensk ull (också kläder av merino som ej är svensk)
  • Ullkontoret – säljer ull, garn och nålfilt av svensk ull
  • Solkustens spinnverkstad  – säljer garn av svensk ull
  • Ullförmedlingen – en Facebooksida där fårägare lägger upp ull, garner och annat till försäljning.

Eftersom Fårfesten främst är en mässa med fårrelaterade produkter gick undertecknad bananas och handlade en massa ullgrejer och en vegetabiliskt garvad fårfäll. Fåret var uppvuxet och klappat i Enköping och garvat på ett litet garveri i Delsbo. Säljaren hade så stark relation till sina får att jag fick lova att vi skulle klappa fällen varje dag. Och det gör vi!
fårfäll

Biståndspengar för att vi ska få billiga H&M kläder – är det rimligt?

factory-831011_1920H&M är i ropet igen och den här gången för att de som syr deras kläder i Etiopien tjänar så dåligt att de trots jobb hamnar under FN:s fattigdomsgräns. Statliga Swedfund ger nu bistånd för att bygga upp en textilfabrik i Etiopien där bland andra H&M ska tillverka kläder. Och det skulle ju kunna var helt okej om det inte vore så att de inte ställer några som helst krav på att de som kommer att jobba i fabrikerna ska få en lön som går att leva på. 

H&M tillverkar större delen av sina kläder i Bangladesh och Kina men har sedan 2013 tillverkat en del i Etiopien och de planerar alltså att öka tillverkningen i Etiopien. Anledningen är att det är billigare. Lönerna i Etiopien är ungefär en sjundedel av dem i Kina och eftersom EU har frihandelsavtal med Etiopien så finns det pengar att tjäna även där. En undersökning som SVT gjorde nyligen visar också att de som arbetar på textilfabrikerna (och bland annat syr till H&M) i Etiopien tjänar väldigt dåligt. Ungefär tio kronor om dagen är en vanlig lön, vilket är under FN:s fattigdomsgräns. Det innebär att de inte har råd till ett drägligt boende, ordentlig mat, något sparande eller skolgång till sina barn – trots att de jobbar heltid!

Etiopien är ett av världens fattigaste länder och ungefär en tredjedel lever i extrem fattigdom. Så deras levnadsstandard behöver verkligen höjas och det är också därför vi i Sverige ger bistånd till Etiopien. Vi har gett bistånd sedan 1954 och ger i genomsnitt 200 miljoner per år. Och en del av det biståndet ska nu gå till att utöka Etiopiens  textilindustri.

Arbete är ett bra sätt att lyfta människor ur fattigdom men det kräver att de som arbetar också får skäligt betalt. För om lönen inte ens räcker till att betala sina barns skolgång då låser vi inte bara in de som arbetar vid textilfabrikerna i fattigdom utan även deras barn. För jag tror att vi kan vara överens om att utbildning är oerhört viktigt för att lyfta individer och samhällen ur fattigdom. Men på bekostnad av barns skolgång får vi i dag tillgång till billiga kalsonger. Och jag tycker att om biståndspengar ska satsas på att expandera textilproduktionen i  Etiopien så är det  rimligt att det ställs krav på att de som arbetar i produktionen inte utnyttjas.
school-desk-1711122_1920
När det talas om H&M:s fabriker så är det egentligen fel. H&M äger inga fabriker, de ”bara” beställer från andra på exakt samma sätt som (nästan) alla andra stora modemärken. Hade de ägt sina egna fabriker hade det varit enklare att ställa krav på att de ska ha bättre koll. Men sedan 80-talet äger de flesta modeföretag inte några fabriker utan letar efter den billigaste leverantören och fabriker konkurrerar med varandra i att göra saker billigt. Det resulterar i korta kontrakt som leder till att fabrikerna inte investerar i förbättrad arbetsmiljö eller kan erbjuda längre kontrakt för sömmerskor. Och det skaver att de stora klädföretagen inte betala ut vettiga löner, vilket för övrig var något H&M lovade att de skulle införa senast 2018. En ambition de nyligen backade ifrån. (Till H&M:s försvar ska sägas att de är relativt transparenta vilket göra att det i alla fall går att hitta oegentligheter i deras produktion.)

Mer om vad H&M (även andra företag) och du som konsument kan göra för att höja lönerna för sömmerskor och andra som arbetar inom textilindustrin kan du läsa om hos Fair Action.

 

Tvätta mattan med snö – så gör du

Tvätta matta

Att rengöra sina mattor i snön är en favorit i repris och något jag skrivit om förut. Men något som är billigt och enkelt är bra att upprepa och just nu är det snö och minusgrader i stora delar av Sverige. Så det är bara att passa på att rengöra yllemattorna som fått utstå en hel del under året.

Det är hur enkelt som helst, bara att kasta ut mattan och ösa på snö, borsta runt lite och dra runt den i snön. Och varför inte låta den ligga några timmar eller under natten. Sedan kommer mattan lukta gott, färgerna kommer lysa och den är helt enkelt ren.

Billigt, miljövänligt och mycket enklare än att dra iväg med en stor tung ryamatta till kemtvätten.

(Ja, mitt barn ”hjälpte” till i minus tiograder utan byxor)

Morötter av gamla kalsonger – det är hållbar design på riktigt

student-2607160_1920Så mycket som 80 procent av ett plaggs miljöpåverkan bestäms redan i designfasen. Alltså när någon ritar och bestämmer hur plagget ska se ut, i vilket material det ska vara, vilken färg, vilken typ av dragkedjor, knappar och så vidare. Och det är något vi borde prata mer om, inte minst på utbildningarna i modevärlden. 

Att designa hållbart handlar om att göra aktiva val för att plagget ska ha mindre miljöpåverkan i tillverkningsfas, exempelvis välja ett lite bättre material och färger som inte kräver lika mycket giftiga kemikalier. Men det handlar också om att välja material som håller länge, en design som går att laga och göra om till något annat. Och slutligen redan vid ritbordet väga in vad som ska hända med plagget när det är utnött och hur det då är sammansatt för att återvinning av materialet ska vara möjlig.

Jag tycker att hållbar design skulle vara en obligatorisk kurs för de som utbildar sig till att jobba inom modevärlden. Och det är bättre idag än när jag själv utbildade mig och försökte värka fram de mest kommersiellt gångbara produkterna (för att göra min lärare nöjd). Jag tror också att de som utbildar sig nu är mer intresserade och har större koll än vad vi som utbildade oss inom området för femton år sedan hade. Men det betyder ju att det sitter gamla designdrakar på klädföretag runt om i världen, drakar som utbildades i samma anda som mig. Och de skulle behöva fortbildning, som jag hoppas att företagen ger. Men det verkar inte så, för det är inte hållbar design de stora företagen pratar om när de pratar hållbarhet (även om de gärna benämner det så). Nä, de står fortfarande och hoppar i valet av material och skriver spaltmeter om hur fantastisk deras textilinsamling är (läs gärna vad som händer med de insamlade kläderna här).
sprouts-1407661_1920Men det finns ljuspunkter. Det finns designers som tar det här med hållbar design på allvar. Ett exempel är Matilda Wendelboe. Hon jobbar på ett sätt som brukar beskrivas som from cradle to cradle, vilket innebär att hon designar i material som kan komposteras när de är utnötta. Tråd, knappar, detaljer – allt ska kunna grävas ner och förvandlas till jord.

Även större företag jobbar med liknande lösningar. Houdini har under många år arbetat för att få till produkter som när de är utslitna kan komposteras. Och som marknadsföring har de bjudit på grönsaker odlade i jord från sina gamla kläder. Det är jag sugen på, morötter från gamla paltor.

Att laga kläder (framför en halvdöd tv-serie) är aktivism

Laga jeans
Det är en form av tyst och försiktig aktivism i att laga, att ta hand om sina grejer och ge dem ett så långt liv det bara går. 

Jag behöver inte laga mina jeans som håller på att falla sönder. På de stora klädkedjorna kostar ett par nya jeans bara någon hundralapp, så det skulle jag ha råd med. Men jag gillar inte att handla nya kläder. Shoppingmiljöer gör mig stressad, provrum ger mig kalla kårar och det gigantiska utbudet av nya kläder tillsammans med mina kunskaper om hur de tillverkats gör mig illamående.

Att stoppa sina strumpor, laga armbågarna på skjortan eller sätta en lapp på byxan var för hundra år sedan självklart. När min mormor lagade sin jacka eller klippte mattrasor av trasiga strumpbyxor gjorde hon inte det som ett ställningstagande mot konsumismen utan av ekonomiska skäl och för att det var så hon blivit uppfostrad, att ta hand om minsta lilla grej och se till att det gick att använda längre och omvandla till något nytt när lagningstiden var förbi. När jag gör samma sak är det mer ett ställningstagande, ett sätt att inte gå med på modeindustrins snabba vändningar och nya kollektioner stup i ett.

Fast jag lagar faktiskt också för att jag är lat. Nu kanske någon tycker det låter konstigt, men har jag gått in ett par byxor så tar det ju en evighet att göra det med ett nytt par så då går det fortare och kräver mindre om jag lagar. Och jag lagar alltid framför tv:n. Jag har slutat krångla in tjocka jeansskrev i symaskinen, med följd av symaskinsnålar som brister och lappar som hamnar på sniskan, jag syr helt enkelt för hand framför någon halvdöd serie.

Och jag tycker att lagningar är vackert. Ett lagat plagg har getts tid och kärlek och är mycket mer värt än en ny tröja för 79:90.

Och här en liten film om hur du stoppar strumpor!

Det finns också ett konto på Instagram som heter Lagningsaktivisterna som är värt att följa.

Svensk skog förgiftar floder i Indien

viskosSvensk skog omvandlas till viskos i Asien. Vi i Sverige är ganska bra på att omvandla skog till massa (pappers- eller dissolvmassa) och processen dit är relativt ren. Men när den ångermanländska granen ska bli ett mjuk och fint tyg så sker det i Asien under helt andra arbets- och miljöförhållanden. Ofta under missförhållanden vi aldrig skulle acceptera på en arbetsplats i Sverige och med utsläpp direkt i floder på ett sätt som skulle få ministrar och befolkning att gå i taket här. Men nu är det ju på andra sidan jorden, så vilket ansvar har vi för att våra granar och tallar förgiftar hela byar och gör att bebisar föds med missbildningar?

Miljöpåverkan vid viskostillverkning
Viskos är ett krångligt material att reda ut miljöpåverkan på. Viskos görs av cellulosa, och vilken cellulosa som helst kan fungera – gran från Bollstabruk, bambu från Japan, rester av apelsin efter juicetillverkning, allt funkar. Men för att det ska kunna bli textil ska det omvandlas i en så kallad viskosprocess och den kräver stora mängder kemikalier, i snitt 5,5 kilo för ett kilo viskostyg.

Nu är ju inte kemikalier per automatik illa. Det beror på vilka kemikalier som används och framför allt hur de används. I traditionell viskosprocess används en hel del otrevliga ämnen där framförallt lösningsmedlet koldisulfid utmärker sig. Koldisulfid är ett flyktigt lösningsmedel som är mycket farligt vid inandning (lösningsmedel generellt är inte särskilt bra för hjärnan). Och människor som arbetar på viskosbruk runt om i världen har drabbats av neurologiska skador och psykiska besvär exempelvis hallucinationer. Även reproduktionsskador och missbildningar kan härledas till de kemikalier som används vid viskostillverkning. Med det inte sagt att alla som arbetar med viskos kommer att bli galna, i alla fall inte om de arbetar i ett land med stark arbetsmiljölagstiftning och bra miljölagar. Eftersom det är en kemikalietung industri handlar det nämligen om HUR dessa kemikalier används och hanteras. Om processen är sluten och de farliga kemikalierna tas om hand i slutna system och återanvänds kan det vara helt okej för både arbetarna och miljön. Sådana system finns och det forskas på ännu bättre system (bland annat här i Sverige).

Viskos idag och igår
Men hur var det nu med granen från Bollstabruk, vad händer med den och varför ska den halva vägen runt jorden för att bli till tyg?

I Sverige har vi haft viskostillverkning från 1918 och den hade sin storhetstid under 1960-talet. Sedan blev det olönsamt och den sista fabriken lades ned 2004 (men då hade det inte, vad jag förstår, tillverkats viskos på många år). Produktionen har istället flyttat till andra sidan jorden. Under 1920-60-talet drogs också de svenska viskosfabrikerna med stora arbetsmiljöproblem, problem som nu återfinns på andra sidan jorden. För övrigt så tillverkas 87 % av all världens viskos i Kina, Indien och Indonesien. Och en så stor del som 70 % av världens viskos tillverkas av tio bolag.

Efterfrågan på textila material ökar, samtidigt är det svårt att odla mer bomull ur både miljö- och utrymmesperspektiv. Även om syntetmaterialen ökar är det också problematisk eftersom det kräver olja, så textilindustrin söker efter nya material. Och även om viskos inte är nytt (den första textilen av cellulosa kom redan under slutet av 1800-talet, då kallades det konstsilke) så spås cellulosabaserade material (så kallade regenatfibrer) öka mycket under de kommande åren.

Och den svenska skogsnäringen jublar över den nya efterfrågan. För vem sjutton vill tillverka tidningar och reklamblad nu för tiden? Nu finns det nya möjligheter att sälja den svenska skogen till något annat och det låter ju så bra och miljövänligt – kalsonger från den svenska skogen osv… Fast riktigt sant är det ju inte eftersom själva tyget inte tillverkas här och inte plaggen heller.

Svensk skog blir till viskos i Indien
Det svenska skogsbolaget Domsjö, eller svenska är de faktiskt inte längre, levererar stora mängder dissolvingmassa till Indien där den omvandlas till viskos. De är faktiskt en av de största leverantörerna av dissolvingmassa till Aditya Birla Group, som är världens största producenter av viskos. Att Domsjö levererar till just dem är inte konstigt då Domsjö sedan 2011 faktiskt ägs av koncernen Aditya Birla Group. Ett jätteföretag som även tillverkar kemikalierna som används inom viskosproduktionen.

2017 släpptes en rapport, där tio viskosbruk i Asien undersöktes, två av fabrikerna ägs av Aditya. Rapporten visar på oegentligheter på alla fabriker; det låg viskosspill utmed flodbäddarna, arbetare tvättade textilier direkt i floden, avlopp direkt ut i floderna, människor föds med missbildningar osv. Och det är alltså här granen från Bollstabruk blir till tyg, på bekostnad av Indiens floder och människor.

Hur agerar företagen bakom viskosen?
Men vad säger då Aditya Birla Group och de andra stora viskostillverkarna om rapporten? Jo, en av viskostillverkarna, Lenzig, vidtog faktist åtgärder när rapporten landade i deras knä. Exakt vad de gjort har jag personligen inte koll på men i min kommunikation med rapportskrivarna har de uttryckt att Lenzig visar vilja och vidtagit åtgärder för att komma till rätta med miljö- och arbetsvidriga förhållanden. Bra så, viskosproduktion har möjlighet att vara ganska bra även på andra sidan jorden.

Men riktigt så reagerade inte Aditya Birla Group. De hävdar istället att det är fel i rapporten och att deras produktion är ren och inte riskerar hälsan hos de som arbetar eller bor nära fabrikerna. Men det är inte bara rapporten som visat på problemen vid viskostillverkningen hos Adity Birla Group, även lokala medier har uppmärksammat utsläpp, missbildningar och dödsfall vid fabrikerna. Samtidigt släpps det ut rent vatten i Moälven, och Domsjö skriver fint om den friskvård som deras anställda här i Sverige har. Och jag unnar verkligen de som arbetar på fabriker bra friskvård, men kontrasten mot hur de som arbetar med samma material har det på andra sidan jorden blir extrem.

Vi förgiftar de indiska floderna tillsammans
Historien om granen från Bollstabruk tar inte slut här. Den fortsätter faktiskt hela vägen in i de svenska riksdagen. För den svenska staten, alltså vi, äger en del av Aditya Birla Group. Vi har alltså ett aktieinnehav i denna jättekoncern. Så du, jag och din farmor är faktiskt med och förgiftar de indiska floderna.

Råd och Rön har i senaste numret skrivit mer om den här härvan läs gärna det också.